Patrik Hagman har skrivit ett uppföljande FB-inlägg gällande artikeln om Jordan Peterson i Kyrkpressen.
Jag blev ”intaggad” i diskussionen av en vän, vilket var bra; annars hade den undgått mig i den medialabyrint som Facebook utgör.
I inlägget ställer Hagman några öppna frågor, och klassar också Pankaj Mishas recension av Petersons ”12 Rules for Life: An Antidote to Chaos” i The New York Review of Books (19.3) som ”den bästa och seriösaste kritiken av P hittills” (citat Hagman.)
Hagmans inlägg är på ett föredömligt sätt öppet för allmänheten (”public”), men med tanke på den informationsmängd som når oss alla varje dag så är risken uppenbar att vi fastnar i våra egna ekokammare. Det gäller oss alla, och är ett av de stora problemen med sociala medier: diskussion tenderar att ske i kretsen av ”redan frälsta”, om man så vill – inte undantagslöst, men ofta.
Därav anledningen till referenserna här ovanför. Av samma anledning publicerar jag den kommentar jag den 4 maj skrev under Hagmans inlägg. Kommentaren återges i sin helhet i texten som följer:
Jag är sen till partyt (blev taggad i inlägget här på FB av en vän). Du ställer flera frågor, Patrik, så jag vill försöka ge konkret info där du frågar efter sådan, och sen bidra till efterfrågad feedback på Mishras kolumn. Till sist något om det som triggade den nu pågående diskussionen (Peterson/Hagman/Kyrkpressen.)
————————————
1) Peterson avskyr grupptillhörighetspolitiken i båda de polariserade lägren. I hans vardagssituation (den akademiska världen i Kanada) är det extremvänstern han hamnat i konflikt med. I diskussionen vid Lafayette College diskuteras den synbara obalansen vänster/höger, och han är inte sen att gå åt högern. I kompakt form under 48:15 – 52:55 i videon, i övrigt vid flera tillfällen i videon.
https://www.youtube.com/watch?v=V32WHDuy-Do&t=3176s
————————————
2) Du klassar Mishras kritik som den “bästa och seriösaste” hittills. Jag ser den som destruktiv, och faktiskt direkt ond. Ond, därför att det verkar vara så viktigt för Mishra att skjuta Peterson i sank att han inte drar sig för insinuationer och sluga förvridningar. Fascistvinklingen (“noble savage”) är den mest kända och debatterade, så jag tar upp några andra:
……….
Mishra:
”Culture,” one of his [Peterson’s] typical arguments goes, ”is symbolically, archetypally, mythically male”—and this is why resistance to male dominance is unnatural.
Citatet från 12 Steps [EDIT: Rules] som Mishra hänsynslöst utnyttjar:
It is also perverse to consider culture the creation of men. Culture is symbolically, archetypally, mythically male. That’s partly why the idea of ”the patriarchy” is so easily swallowed. But it is certainly the creation of humankind, not the creation of men (let alone white men, who nonetheless contributed their fair share).
……….
Mishra:
Islamophobes will take heart from his speculation that ”feminists avoid criticizing Islam because they unconsciously long for masculine dominance.”
Peterson på FB:
# 2 of questions to get crucified for asking: Do feminists avoid criticizing Islam because they unconsciously long for masculine dominance?
På den frågan följer en lång debatt. Det är inte spekulation, det är diskussion.
……….
Mishra:
Like Peterson, many of these hyper-masculinist thinkers [Nordau, Sorel] saw compassion as a vice and urged insecure men to harden their hearts against the weak (women and minorities) on the grounds that the latter were biologically and culturally inferior.
Medlidande som en last? Uppmana osäkra män att härda sina hjärtan gentemot de svaga (kvinnor och minoriteter) på basen av att de senare var biologiskt och kulturellt underlägsna? Det här är bullshit, det vet alla som känner till vad Peterson står för. Lägg märke till den djävulskt smarta formuleringen – imperfekten gör att Mishra kan skriva så här och samtidigt skapa en retorisk nödutgång. Han är inte en stor författare för intet, och han använder sin gåva på ett fruktansvärt sätt.
……….
Det finns flera exempel, men kanske de här räcker? Den “bästa och seriösaste” kritiken är propaganda, och jag är uppriktigt oroad över att du inte ser det; ja, inte bara är blind, utan höjer hans ideologiska pamflett till skyarna.
Märk också historielösheten, som är frapperande och så typisk för min generation. Han namedroppar så mycket han hinner och kan på basen av de några hundra år han känner till.
————————————
3) Fenomenet kyrkpress-artikeln, då. Det är för mig fullständigt ofattbart att det personliga ansvaret (vilket är ytterst centralt för såväl kristen tro som för all form av meningsfull gemenskap) knappt berörs. Lika obegripligt är det att Ordet (Logos) inkarnerat inte ens nämns. Båda är hörnstenar för Peterson.
När det för en gångs skull finns en chans att diskutera något för kyrkan så centralt (med “kyrka” menar jag här all form av kristen gemenskap), och kunna göra det utifrån något konkret och samhällsaktuellt som äger rum utanför kyrkans väggar, då plockas i stället genusglasögonen fram, närhistorieböckerna dammas av, och tredjehandsåsikter (t.ex. Mishra) bidrar till att bilda opinion i Svenskfinland.
Exakt vad detta beror på vet jag inte riktigt, men det oroar mig. Jag anar mig till att det är den bedrägliga självtillräckligheten som spökar, men jag kan ha fel.