Kolumn i Missionsstandaret, skriven i maj 2021.
Det senaste året har varit jobbigt. Och det senaste året har varit välsignat.
Det här är inte ett klämkäckt försök att vända det negativa till någonting positivt. Motsatsförhållandet som vi skapat mellan glädje och sorg är inte verkligt, livet fungerar inte så.
Mitt i livsmörkret finns hopp, och ljuset är fyllt av vemod. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans, som psalmtexten så insiktsfullt uttrycker det. Det är ingen stafett, glädje och sorg turas inte om. De vandrar med oss, omfamnar oss från varsin sida.
Vi lever i en god värld, men den är trasig. Exakt när och hur har den gått sönder? Jag har ingen aning. Israels folk brottades med samma dilemma – de fantastiskt rika berättelser som är en produkt av den kampen återfinns i de allra första kapitlen i bibeln.
Upplysningstiden blev ett slags startskott för att inleda angrepp på berättelserna i syfte att falsifiera dem, att visa att det inte kan ha gått till så. En stor del av försvaret har utgjorts av väldigt kreativa lösningar för att visa att det visst kan ha gått till exakt så.
Både anfall och försvar lider av kraftig kulturell närblindhet och utför sin fäktningskonst vid sidan av det väsentliga: berättelserna är mer än sanna, de är verkliga – de beskriver oss sådana som vi är. Vi tycks inte ha kunnat förvalta vår värld särskilt väl, varken då eller nu.
Bibelns tidiga profeter sparar inte på krutet när de exponerar det absurda i att lovsånger stiger upp från ojämn mark. Alla måste kunna få känna sig trygga och sedda. Alla. Fattiga, föräldralösa, ensamstående, flyktingar. Alla.
Drygt två millennier senare lever vi i ett land där en del politiska rörelser oblygt egoistiskt vill stänga våra gränser så att Vi Medborgare kan maximera nyttan av en till grunden oförtjänt välfärd. Andra politiska rörelser verkar vara beredda att trasa sönder vårt överenskomna sociala och ekonomiska skyddsnät, låta de svaga falla handlöst mot den hårda individualistiska betongen.
Det blåser iskalla vindar, men det senaste året har världskarusellen stannat upp, och nu – när vi suttit stilla en stund – spelar det mindre roll om vi tidigare red på kylan eller om den fyllde våra ögon med tårar. Nu fryser alla. Det är jobbigt, tungt, och på sätt och vis både ovälkommet och välsignat.
Isolerade från varandra har vi bundits samman av det som drabbat oss gemensamt, och de flesta av oss har kommit att sakna de tillfällen till möten som vi tidigare tagit för självklara.
Det onda utgörs för en gångs skull inte av Dessa Andra – de som inte ser ut som vi, de som inte talar som vi, de som inte tror som vi. Vår gemensamma fiende förstår sig inte alls på identitetspolitik eller grupptillhörighet, utan anfaller utan särskildhet alla oss som i grund och botten hör ihop – trots att vi så ofta intalar oss annat.
Vi har tvingats förbli ensamma tillsammans, i ett årslångt vintermörker där så många av oss och så mycket av oss redan fallit till jorden för att vila. Dödstal och finansiell skadestatistik blir abstrakta siffror, för stora för att vi ska kunna ta in dem.
Vi lever i en brusten värld, och jag vet inte varför. Lidandet är stort, och det värsta både inom och utanför oss människor får härja så gott som obehindrat. Jag förstår det inte, kan inte förstå, det är omöjligt.
Jag köper inte det svar som traditionellt basuneras ut – att världen ser ut som den gör på grund av människans fria val, och att allt kommer att ordnas upp i slutändan med evigt straff och evig salighet.
Det låter alldeles för mycket som en förklaring som bottnar i människans eget krav på rättvisa. Lägg till detta att människor lider på många andra sätt än som ett resultat av ondska, bland annat så som under det gångna året, och förvirringen blir total. Vad gör Gud just nu?
Jag tror han gläds med dem som gläder sig, och gråter med dem som gråter. Jag tror Jesus visade vem Gud är när han skrattade, grät, kände, levde, led och dog. I det som hände därefter ligger hela mitt hopp.
Så låt oss för Guds skull inte vara likgiltiga. Aktiv kärlek är det enda som kan bära oss.